Skotska högländerna, visst är det väl något romantsikt över bara namnet! Ljungtäckta hedar, tallar, ripor, hjortar, varma rutiga ylleplädar, whiskey som river i halsen och män i kilt!
Så för andra året i rad åkte jag dit en vecka för att fotografera djurliv i snö. Eller... så mycket snö såg jag nu inte förra året, men i år hade jag följt väderappen i mobilen och det såg lovande ut. Fast... vädret och dess prognosticering är ju inte att lita på, så några ekorrar i snö för nästa års julkort blev det inte. Och inga herrar i kilt.
Sydost om Inverness och Loch Ness ligger nationalparken Cairngorm, skapad så sent som 2003. Den är med sina 4.520 kvadratkilometer Storbritanniens största nationalpark och består dels av en bergskedja med samma namn, dels av en gammal och med brittiska mått stor barrskog. Bergskedjan är egentligen en högplatå omgärdad av runda bergstoppar. Det är den högsta, kallaste och snörikaste platån på brittiska öarna och här ligger fem av Skottlands sex högsta berg. Högst är Ben Machdhui med 1309 meter. Det händer ofta att snön ligger kvar hela sommaren och det kan vara kallt! Öns köldrekord, -27 grader, har mätts upp flera gånger. Blåsigt är det också. 50 m/s är inte ovanligt på topparna och rekordet är 77 m/s som mättes upp i mars 1986.
Mitt i parken ligger Ballintean Mountain Lodge ägd av miljövårdaren och fotografen Peter Cairns och hans hustru Amanda Flanagan. Här bjuds man på whiskey och hembakade shortbreads och sover gott under skotskrutiga yllefiltar. Och fotograferar djur förstås, från (ganska) tidig morgon till (ganska) sen kväll. Inverness ligger på samma breddgrad som Göteborg, så dagarna är inte så långa i början av februari. Runt lodgen brer spillrorna av The Caledonian forest ut sig. Namnet kommer från romarnas namn på Skotland, Caledonia, som betyder skogstäckta höjder. Men skogen, som en gång täckte större delen av högländerna och var en forstättning på det stora barrskogsbältet som täcker norra Skandinavien och Ryssland, började avverkas redan under stenåldern. Stora hjordar av får och hjortar har sett till att den inte kommit tillbaka sedan den väl försvunnit. Idag försöker man dock på flera håll återskapa det mer ursprungliga landskapet (och djurlivet) genom att återplantera och föryngra skogen.
"The big five" den här fotoveckan skulle utgöras av ekorre, tofsmes, kronhjort, mountain hare (skogshare) och snöripa. I nationalparken finns också kungsörn, orre, tjäder och mård. De är dock lite svårare att hitta, men jag såg faktiskt mitt livs första orre.
Först ut var ekorre. Gulliga och charmiga, men ack så kvicka. För att fotografera dem sitter man i ett gömme, ett litet skjul med öppningar för kameraobjektiv, och väntar och väntar och väntar. Och så vips är de där, en, två, tre... och på flera ställen samtidigt och upp för stammen och ner igen och runt och... under och... ja, som ekorrar är mest. Och rätt som det är stannar de och sitter en lång stund och mumsar på en nöt, borstar upp svansen, vickar på nosen och rättar till morrhåren och så... är de bort igen.
Vi är ju vana att se ekorrar både i skogen och i trädgården men i Storbritannien finns den för oss vanliga röda ekorren bara på ett fåtal platser. Av de 160.000 ekorrar som beräknas finnas på ön finns ca 120.000 i Skottland. (Jag har inte hittat någon siffra för Sverige, men ekorren är vanlig i hela landet utom i fjällbjörkskogen). Den största anledingen till att den röda ekorren minskat i antal i Storbritannien är att den trängts undan av den nordamerikanska grå ekorren som började introduceras på 1870-talet. (Idag beräknar man att det finns 2.5 miljoner grå ekorrar i UK). Den större grå ekorren är tuffare, har lättare att skaffa mat och får fler ungar. Dessutom bär den på ett virus som den röda ekorren inte har någon immunitet mot.
Kanske det mest spännande under veckan var att fotografera hare. Liksom hos oss finns det i Storbritannien två sorters harar. Skogshare som blir vit på vintern och fälthare som inte blir det. Som man ju kan gissa av namnet lever skogsharen hos oss mest i skogen, men inte så i Skottland. Där håller den till på hedar och steniga bergssidor. Så kallas den också mountain hare där.
Harar är mest aktiva på natten och dessutom rätt skygga, men det finns sluttningar i the Upper Findhorn Valley, i utkanten av Cairngorm, där de har blivit lite mer vana vid människor och dit många kommer för att fotografera dem och helst i snö förstås.
Så efter en och en halv mil i bil på en mycket smal väg, med nysnö (ok lite nysnö) begav sig vår lilla tropp iväg med kameror och smörgåsar i ryggsäckarna ledda av vår guide, fotograf James Shooter. Visserligen bar det uppför mest hela tiden, men det var inte alltför ansträngande då man ju skulle stanna och spana efter harar i ett. James har ögon som en hök och dessutom en bra kikare, och det behövdes verkligen. De är inte lätta att se, gråvita harar i gråvit snö bland gråvita stenar och gråsvart ljung och långt, långt borta. Där ligger de och trycker tills man kommer lite närmre, då skuttar de snabbt iväg. Men några låg faktiskt kvar. Och vi smög tätt ihop och vi kröp på knä i snön och vi lade oss ner och ålade fram försiktigt, försiktigt och hade inte en tanke på att bli vare sig våta eller kalla. Och de var spännande och de var så söta och mest sov de, men ibland gick de upp och sträckte lite på sig och kliade sig och tvättade sig och så sov de lite igen och så vips var de borta.
Och vi åt våra smörgåsar och njöt av den vackra utsikten och kände oss så priviligierade att ha fått tillbringa dagen i hararnas sällskap.
Något mer ansträngande var det att försöka fotografera snöripa. Dels var vi högre upp och dels var det längre att gå och dessutom var det rejäl motvind på uppvägen och mycket snö att pulsa i. Men utsikten var vidundrlig, ut över snötäckta bergskammar med Loch Eanaich i fonden.
Tyvärr såg vi bara en snöripa. Så en bra anledning att komma tillbaka till Cairngorm ett annat år.
Vi fotograferade ekorre i gömme hos Neil McIntyre och Peter Cairn, kronhjort i Laggan och på Alvie Estate. Hararna fanns i Finnhorn Valley och riporna på Cairngorm Mountain. Tofsmesar och andra småfåglar fotograferade vi i gömme hos Peter Cairn.