Rätt ofta är flygplatsen i Isafjördur stängd. Den ligger ini en djup vik kantad av branta, höga berg. För att flyga in behövs klar sikt eftersom man måste flyga väldigt nära bergen. Det går aldrig att komma in rakt och behöver man landa mot nordost krävs en 180 graders sväng.
Bergen kom otrevligt nära utanför fönstret, men det var i alla fall lugnande att jag visste att damen som satt bredvid mig var pilot och hon verkade inte det minsta orolig. När vi alla, lite lättade tror jag, gått av knackade hon på fönstret till piloterna och sade “Well done guys, I couldn´t have taken my Airbus in here.”
Jag var på väg till en vecka i Hornstrandir, ett avlägset naturreservat på Islands nordligaste halvö i den nordvästra delen av landet som mycket lämpligt heter Västfjordarna. Där skulle vår lilla fotogrupp bo på en gammal gård som brukades till fram på 1950-talet då de sista av halvöns gårdar lades ner. Sedan dess bor inga människor i Hornstrandir och det finns inte heller någon landförbindelse dit.
Vi klev ombord den chartrade lilla båten för ett par timmars resa över Hrafnsfjördur och Lónafjördur till halvön Kviarfjall. Det blåste rätt bra så resan blev rejält guppig men vi kunde ändå titta ut över det mäktiga landskapet, i alla fall emellanåt, när sjön runnit av fönstren. Sista biten blev det gummibåt, för någon brygga finns inte.
Vi hade alla kommit för att försöka fotografera Islands största (och nästan enda) inhemska däggdjur, fjällräven.
Fjällräven (Vulpes lagopus) är ungefär hälften så stor som en rödräv (Vulpes vulpes). Den är liten och kompakt och har en tjock päls. På sommaren är den gråbrun och på vintern vit eller gråbrunaktig. I Skandinavien och i Kanada dominerar den vita vinterfärgen (ca 80%) men på Island är förhållandet omvänt och de flesta rävarna är brungrå eller blågrå på vintern. Den troligaste förklaringen är att bristen på snö utmed kusten, där rävarna gärna håller till för att leta föda, givit de med brungrå färg en fördel över de vita.
Fjällräven är otroligt väl anpassad för kyla. Den kompakta formen och de korta benen gör att kroppen yta är liten i förhållande till volymen vilket gör det lättare att hålla värmen. Dessutom har den tjocka pälsen den bäst isolerande förmågan som uppmäts hos däggdjur. Och på vintern är till och med undersidan av tassarna täckta av päls. Sommar och höst äter fjällräven allt den kommer åt för att lagra på sig fett till vintern. Den gräver också ner mat här och där som den sen kan leta fram när vinterkylan slår till.
I Skandinavien är lämmel fjällrävens huvudföda men på Island, som saknar de här små gnagarna, består kosten mest av sjöfågel, fisk och upphittade sälkadaver. Man brukar skilja på lämmelrävar och kusträvar. De är samma art men har lite olika livsstrategier.
Alla fjällrävar har revir och hos kusträvarna, som har en förhållandevis jämn tillgång på mat, är det mindre än hos lämmelrävarna. Det kan dessutom överlappa med andra fjällrävars. Fjällrävarna lever i par och föder upp sina ungar gemensamt, men under vintern, då det är svårare att hitta mat, skiljer de på sig för att sedan leta upp varandra igen när våren kommer. Valparna föds upp i en lya som kan ha många ingångar, minst ett tiotal. Riktigt stora lyor kan ha upp till 100 ingångar och kan ha använts i hundratals år!
På isländska kallas fjällräven Melrakki. Mel kommer av mjöl och rakki av hund som i vårt racka aller byracka. I Hornstrandirs naturreservat, där rävarna länge varit fredade, är de annars väldigt skygga djuren förhållandevis lättillgängliga. Så det var hit vi sex förhoppningsfulla natur- och fotoentusiaster kom för att fotografera Melrakki i mars 2018.
Vi togs emot av islänningen Runar som lagar mat och fixar allt. Han har tillsammans med sin bror renoverat huset men bevarat fyrtio- och femtiotalsstämningen i både fast inredning och möblemang. Terry var vår engelske fotoguide och Megan hans dotter som är marinbiolog på Island hjälpte Runar med lite av varje.
Vi hade en härlig vecka med många timmars spaning efter räv antingen från terassen framför huset eller ut genom fönstren från matrum och kammare och flera besök av en fem sex rävar. Under de ljusa timmarna njöt vi av den vidunderliga utsikten över fjärd och fjäll och när mörkret kröp in satt vi runt matbordet och åt isländsk husmanskost och hade det väldigt trevligt tillsammans.
När jag sedan lämnade Hornstrandir var jag glad att jag redan bokat en ny resa dit till nästa år.
