I juni 2018 åkte jag till Suomussalmi i nordöstra Finland för att fotografera björn. Jag har ju varit ett par gånger till Alaska och sett brunbjörn där, men jag ville så gärna se en “riktig” skandinavisk björn och jag ville se den i blåbärsskog och inte vid havet.
Så via Bromma och Helsingfors flög jag till Kajaani, öster om Uleåborg i jämhöjd med Skellefteå. Där hämtades vår fotogrupp upp med minibuss och fortsatte österut mot ryska gränsen. Resan från flyget tog närmare tre timmar trots att vägen mestadels var (väldigt) rak och längs vägen passerade vi många, många, mångra granar och en hel del sjöar men inte så mycket annat.
Suomussalmi kommun ligger som större delen av Finland (och Sverige) i det norra barrskogsbältet eller Tajgan som det också kallas. det var i skogna här som finska vinterkriget utkämpades och i slaget vid Suomussalmi (7 december 1939 till 8 januari 1940) vann finländarna så överlägset över mycket större ryska styrkor att det blivit till en symbol för hela vinterkriget.
Vi skulle under vår vecka besöka två platser, Martinselkosen Wild centre och Boreal Wildlife cente. Båda ligger djupt inne i skogen och i närheten av små sjöar. Dagsschemat eller snarare nattschemat var det samma på båda ställena. Vid halv fem tiden på eftermiddagen gav man sig ut till små gömmen antingen i skogen eller ute på en myr och så satt man där och spanade efter björn och åt sin matsäck med kaffe och finska rågbrödssmörgåsar tills man blev upphämtad vid sjutiden morgonen därpå. Man fick inte ens sticka näsan utanför dörren under den tiden. Från elvatiden fram till ungefär tre på morgonen var det för mörkt för att kunna fotografera, då fick man försöka passa på att sova lite, men det gick ju sissådär, för det var både kallt och rätt obekvämt.
Men skogen var alldeles rätt, precis lagon kuperad med massor av mossa och blåbärsris och rätt sorts träd, det vill säga mest gran, tall och björk och så en och annan rönn. Och myren var precis som jag ville ha den, med mängder av blommande ängsull och älvor som dansade i skymningen.
Och så satt jag där och tittade ut över landskapet och väntade på björnen.
Ja hur en brunbjörn (Ursus arctos) ser ut vet ju alla. Stor och massiv med sluttande rygglinje och rätt långhårig. Färgen är någonstans mellan ljust grågul till nästan svart och så har den stora böjda klor på fötterna (eller ramarna). Storleken på våra nordiska björnar varierar rätt rejält. Normalvikten för honor är ca 60 - 100 kg och för hannar 100 till 250, men riktigt stora hannar kan väga 300 kg och lite till.
Björnen är en allätare. Förutom kött står bär, myror, gräs, rötter och örter på menyn. Ekollon och svamp slinker också ner. Nära hälften av energiintaget kommer faktskt från bär. Bland favoriterna finns blåbär (så klart) kråkbär och lingon.
På vintern går björnen i ide. Det kan göras i ordning i en gammal myrstack, under en stor sten eller rotvälta eller kanske i en bergsskreva. Under de fem till sju månaderna björnen är i idet sover den djupt och varken äter eller dricker. Därför gäller det att den bygger upp ett rejält fettlager under sensommaren och hösten. Björnar tar inte skada av att de blir feta, de tappar inte muskelmassa trots att de ligger stilla så länge och de får inte liggsår.
Björnar parar sig på försommaren men det befruktade ägget börjar inte växa förrän björnhonan går i ide på hösten. Där föds sedan ungarna två månader senare. När de föds är de inte större än marsvin, men björnens mjölk är den fetaste man känner till, så de växer fort. Normalt får en björnhona två till tre ungar och de stannar hos mamman i två säsonger. När ungarna sedan lämnar mamman vandrar hanungarna iväg ganska långt, så där en 12 mil, medans honorna stannar närmare mammans område. Björnar har ine revir utan något man kallar hemområde. De kan överlappa varandra och därför kan det finnas flera björnar i samma område. Ungarna blir könsmogna vid fyra år och en björn kan leva upp till trettio, fyrtio år.
I Filand finns ca 2200 björnar (2018), i Sverige ca 2900 (2017) och i Norge ca 125. En liten lustig detalj, tycker jag, är att våra svenska björnar vandrat in från två olika håll, troligen efter senaste istiden. De i den sydvästra delen av utbredningsområdet är släkt med björnarna i Frankrike och Spanien och de mer östliga är släkt med dem i Finland och Ryssland. Det här har man kommit fram till efter att ha gjort så kallad mitkondrieanalys på björnhonor.
Hur farlig är björnen då? Det är ganska sällan som björnar angriper människor. Går man på vanligt sätt i skogen och pratar och visslar, skramlar med bärhinkar eller korgar så försvinner björnen snabbt undan och man märker inte att den fins där. Mellan 1977 och 2016 attackerades 42 människor i Skandinavien (41 män och 1 kvinna). 33 stycken bar vapen och 23 sköt på björnen fårn mindre än nio meters håll. Det är sällan angreppen får dödlig utgång men hösten 2004 dödades en jägare av en skadskjuten hona. (Innan dess hade ingen människa dödats av björn i Sverige sedan 1902) och 2007 dödades ytterligare en man utanför sin jaktstuga. Det som ökar risken för angrepp är att man överraskar björnen genom att komma alldels för nära så att den då känner att den måste försvara sig eller sina ungar. Om det är snårig och tät terräng eller björnen irriteras av en hund ökar faran.
Ja, hur var det sen då, såg jag några björnar? Jo, ganska många faktiskt. Första natten, som jag tillbringade med en gullig flicka från New York i ett litet gömme vid kanten av en mosse, hade vi sådan tur att vi sågg en björnmamma med tre små, små och väldigt försiktiga ungar. De höll sig helst i skogskanten och ville inte följa med mamma ut på mossen. Vid tretiden på natten väcktes jag av att någon bankade på dörren, trodde jag. Men det var tre busiga ungbjörnar som sprang runt och lekte och brottades så vilt att det dunsade in i väggen emellanåt. Några kvällar senare såg vi mamman och de små ungarna igen. Då hade de blivit lite modigare, men de klättrade blixtsnabbt upp i ett träd om de kände sig hotade.
En kväll bestämde jag mig för att jag ville sitta ensam i ett gömme. Jag var lite orolig att någon björn skulle komma för nära, för natten innan hade de busiga ungbjörnarna stuckit in nosen i öppningen för kameror just där jag slulle vara. Men alla björnar vi sätt var ju rätt små så jag tänkte att äsch, det går väl att boxa till den på nosen om det skulle hända. Vår fotograf Danny Green förselog att jag skulle använda myggmedel men ändrade sig när jag förklarade att jag bara hade myggstift.
Det kändes så trevligt att kliva in i det lilla gömmmet i den soliga skogsgläntan, att ställa upp kaffetermos och matsäck, puffa till sovsäcken och ställa upp kameror och objektiv. Min mysiga lilla koja i skogen. Och jag hann knappt hälla upp en mugg kaffe innan mamma björn kom med två halvvuxna ungar och slog sig ner i blåbärsriset utanför gömmet. De slumrade till och de vaknade och ungarna klättrade i träd och brottades och hade hur kul som helst. Sen kom de tre busfrön från natten innan och alla fem ungarna lekt ihop och där satt jag och njöt av det fantastiska skådespelet. Rätt som det var försvann alla ungarna bort mellan träden och när mamma björn upptäckte att hon var ensam kvar försvann även hon bort i samma riktning.
Sedan var det alldeles tyst. En fågel ropade, det prasslad lite och upp för stigen kommer den största björn jag någonsinn sett, och s hans lilla lite motsträviga damsällskap. Hmm adrenalinhalten ökade väldigt snabbt och hjärtat slog allt fortare. Jag insåg ju att ville den här björnen in i kojan, så var det ju inte mycket som stod emot. Hjärtat slog ännu fortare, men han var ju så väldigt vacker, som en folksagebjörn, som en förtrollad prins, som i sagan om Snövit och Rosenröd som jag älskade som barn. Fast nu var ju inte björnen det minsta intresserad av mig, trots att han säkert kunde känna vittringen. Han hade bara ögon för sin unga björndam och försökte på björnvis förklara för henne att hon var den enda och den vackraste och vänaste björnflicka han någonsinn mött. Så småningom gick även de här björnarna sin väg och jag kunde krypa in i min sovsäck och sova några timmar tills jag väcktes av fågelkvitter och kunde beundra den uppgående solen som färgade trädkronorna gyllenröda.
