Brunbjörn i Finland i juni 2018 by Eva Tornqvist

I juni 2018 åkte jag till Suomussalmi i nordöstra Finland för att fotografera björn. Jag har ju varit ett par gånger till Alaska och sett brunbjörn där, men jag ville så gärna se en “riktig” skandinavisk björn och jag ville se den i blåbärsskog och inte vid havet.

Så via Bromma och Helsingfors flög jag till Kajaani, öster om Uleåborg i jämhöjd med Skellefteå. Där hämtades vår fotogrupp upp med minibuss och fortsatte österut mot ryska gränsen. Resan från flyget tog närmare tre timmar trots att vägen mestadels var (väldigt) rak och längs vägen passerade vi många, många, mångra granar och en hel del sjöar men inte så mycket annat.

fullsizeoutput_1ece.jpeg

Suomussalmi kommun ligger som större delen av Finland (och Sverige) i det norra barrskogsbältet eller Tajgan som det också kallas. det var i skogna här som finska vinterkriget utkämpades och i slaget vid Suomussalmi (7 december 1939 till 8 januari 1940) vann finländarna så överlägset över mycket större ryska styrkor att det blivit till en symbol för hela vinterkriget.

Vi skulle under vår vecka besöka två platser, Martinselkosen Wild centre och Boreal Wildlife cente. Båda ligger djupt inne i skogen och i närheten av små sjöar. Dagsschemat eller snarare nattschemat var det samma på båda ställena. Vid halv fem tiden på eftermiddagen gav man sig ut till små gömmen antingen i skogen eller ute på en myr och så satt man där och spanade efter björn och åt sin matsäck med kaffe och finska rågbrödssmörgåsar tills man blev upphämtad vid sjutiden morgonen därpå. Man fick inte ens sticka näsan utanför dörren under den tiden. Från elvatiden fram till ungefär tre på morgonen var det för mörkt för att kunna fotografera, då fick man försöka passa på att sova lite, men det gick ju sissådär, för det var både kallt och rätt obekvämt.

fullsizeoutput_20ba.jpeg

Men skogen var alldeles rätt, precis lagon kuperad med massor av mossa och blåbärsris och rätt sorts träd, det vill säga mest gran, tall och björk och så en och annan rönn. Och myren var precis som jag ville ha den, med mängder av blommande ängsull och älvor som dansade i skymningen.

Och så satt jag där och tittade ut över landskapet och väntade på björnen.

Ja hur en brunbjörn (Ursus arctos) ser ut vet ju alla. Stor och massiv med sluttande rygglinje och rätt långhårig. Färgen är någonstans mellan ljust grågul till nästan svart och så har den stora böjda klor på fötterna (eller ramarna). Storleken på våra nordiska björnar varierar rätt rejält. Normalvikten för honor är ca 60 - 100 kg och för hannar 100 till 250, men riktigt stora hannar kan väga 300 kg och lite till.

Björnen är en allätare. Förutom kött står bär, myror, gräs, rötter och örter på menyn. Ekollon och svamp slinker också ner. Nära hälften av energiintaget kommer faktskt från bär. Bland favoriterna finns blåbär (så klart) kråkbär och lingon.

_DSC1777.jpg

På vintern går björnen i ide. Det kan göras i ordning i en gammal myrstack, under en stor sten eller rotvälta eller kanske i en bergsskreva. Under de fem till sju månaderna björnen är i idet sover den djupt och varken äter eller dricker. Därför gäller det att den bygger upp ett rejält fettlager under sensommaren och hösten. Björnar tar inte skada av att de blir feta, de tappar inte muskelmassa trots att de ligger stilla så länge och de får inte liggsår.

Björnar parar sig på försommaren men det befruktade ägget börjar inte växa förrän björnhonan går i ide på hösten. Där föds sedan ungarna två månader senare. När de föds är de inte större än marsvin, men björnens mjölk är den fetaste man känner till, så de växer fort. Normalt får en björnhona två till tre ungar och de stannar hos mamman i två säsonger. När ungarna sedan lämnar mamman vandrar hanungarna iväg ganska långt, så där en 12 mil, medans honorna stannar närmare mammans område. Björnar har ine revir utan något man kallar hemområde. De kan överlappa varandra och därför kan det finnas flera björnar i samma område. Ungarna blir könsmogna vid fyra år och en björn kan leva upp till trettio, fyrtio år.

Finland2018 (1 av 1)-3.jpg

I Filand finns ca 2200 björnar (2018), i Sverige ca 2900 (2017) och i Norge ca 125. En liten lustig detalj, tycker jag, är att våra svenska björnar vandrat in från två olika håll, troligen efter senaste istiden. De i den sydvästra delen av utbredningsområdet är släkt med björnarna i Frankrike och Spanien och de mer östliga är släkt med dem i Finland och Ryssland. Det här har man kommit fram till efter att ha gjort så kallad mitkondrieanalys på björnhonor.

Hur farlig är björnen då? Det är ganska sällan som björnar angriper människor. Går man på vanligt sätt i skogen och pratar och visslar, skramlar med bärhinkar eller korgar så försvinner björnen snabbt undan och man märker inte att den fins där. Mellan 1977 och 2016 attackerades 42 människor i Skandinavien (41 män och 1 kvinna). 33 stycken bar vapen och 23 sköt på björnen fårn mindre än nio meters håll. Det är sällan angreppen får dödlig utgång men hösten 2004 dödades en jägare av en skadskjuten hona. (Innan dess hade ingen människa dödats av björn i Sverige sedan 1902) och 2007 dödades ytterligare en man utanför sin jaktstuga. Det som ökar risken för angrepp är att man överraskar björnen genom att komma alldels för nära så att den då känner att den måste försvara sig eller sina ungar. Om det är snårig och tät terräng eller björnen irriteras av en hund ökar faran.

Finland2018 (1 av 1)-7.jpg

Ja, hur var det sen då, såg jag några björnar? Jo, ganska många faktiskt. Första natten, som jag tillbringade med en gullig flicka från New York i ett litet gömme vid kanten av en mosse, hade vi sådan tur att vi sågg en björnmamma med tre små, små och väldigt försiktiga ungar. De höll sig helst i skogskanten och ville inte följa med mamma ut på mossen. Vid tretiden på natten väcktes jag av att någon bankade på dörren, trodde jag. Men det var tre busiga ungbjörnar som sprang runt och lekte och brottades så vilt att det dunsade in i väggen emellanåt. Några kvällar senare såg vi mamman och de små ungarna igen. Då hade de blivit lite modigare, men de klättrade blixtsnabbt upp i ett träd om de kände sig hotade.

fullsizeoutput_1ecb.jpeg

En kväll bestämde jag mig för att jag ville sitta ensam i ett gömme. Jag var lite orolig att någon björn skulle komma för nära, för natten innan hade de busiga ungbjörnarna stuckit in nosen i öppningen för kameror just där jag slulle vara. Men alla björnar vi sätt var ju rätt små så jag tänkte att äsch, det går väl att boxa till den på nosen om det skulle hända. Vår fotograf Danny Green förselog att jag skulle använda myggmedel men ändrade sig när jag förklarade att jag bara hade myggstift.

Det kändes så trevligt att kliva in i det lilla gömmmet i den soliga skogsgläntan, att ställa upp kaffetermos och matsäck, puffa till sovsäcken och ställa upp kameror och objektiv. Min mysiga lilla koja i skogen. Och jag hann knappt hälla upp en mugg kaffe innan mamma björn kom med två halvvuxna ungar och slog sig ner i blåbärsriset utanför gömmet. De slumrade till och de vaknade och ungarna klättrade i träd och brottades och hade hur kul som helst. Sen kom de tre busfrön från natten innan och alla fem ungarna lekt ihop och där satt jag och njöt av det fantastiska skådespelet. Rätt som det var försvann alla ungarna bort mellan träden och när mamma björn upptäckte att hon var ensam kvar försvann även hon bort i samma riktning.

_DSC2031.jpg

Sedan var det alldeles tyst. En fågel ropade, det prasslad lite och upp för stigen kommer den största björn jag någonsinn sett, och s hans lilla lite motsträviga damsällskap. Hmm adrenalinhalten ökade väldigt snabbt och hjärtat slog allt fortare. Jag insåg ju att ville den här björnen in i kojan, så var det ju inte mycket som stod emot. Hjärtat slog ännu fortare, men han var ju så väldigt vacker, som en folksagebjörn, som en förtrollad prins, som i sagan om Snövit och Rosenröd som jag älskade som barn. Fast nu var ju inte björnen det minsta intresserad av mig, trots att han säkert kunde känna vittringen. Han hade bara ögon för sin unga björndam och försökte på björnvis förklara för henne att hon var den enda och den vackraste och vänaste björnflicka han någonsinn mött. Så småningom gick även de här björnarna sin väg och jag kunde krypa in i min sovsäck och sova några timmar tills jag väcktes av fågelkvitter och kunde beundra den uppgående solen som färgade trädkronorna gyllenröda.

Finland2018 (1 av 1)-5.jpg








Hornstrandir i Mars 2018 by Eva Tornqvist

Rätt ofta är flygplatsen i Isafjördur stängd. Den ligger ini en djup vik kantad av branta, höga berg. För att flyga in behövs klar sikt eftersom man måste flyga väldigt nära bergen. Det går aldrig att komma in rakt och behöver man landa mot nordost krävs en 180 graders sväng.

Bergen kom otrevligt nära utanför fönstret, men det var i alla fall lugnande att jag visste att damen som satt bredvid mig var pilot och hon verkade inte det minsta orolig. När vi alla, lite lättade tror jag, gått av knackade hon på fönstret till piloterna och sade “Well done guys, I couldn´t have taken my Airbus in here.”

Jag var på väg till en vecka i Hornstrandir, ett avlägset naturreservat på Islands nordligaste halvö i den nordvästra delen av landet som mycket lämpligt heter Västfjordarna. Där skulle vår lilla fotogrupp bo på en gammal gård som brukades till fram på 1950-talet då de sista av halvöns gårdar lades ner. Sedan dess bor inga människor i Hornstrandir och det finns inte heller någon landförbindelse dit.

fullsizeoutput_1dfd.jpeg

Vi klev ombord den chartrade lilla båten för ett par timmars resa över Hrafnsfjördur och Lónafjördur till halvön Kviarfjall. Det blåste rätt bra så resan blev rejält guppig men vi kunde ändå titta ut över det mäktiga landskapet, i alla fall emellanåt, när sjön runnit av fönstren. Sista biten blev det gummibåt, för någon brygga finns inte.

WpsW5p%zTSGPOebXSSMcVg.jpg

Vi hade alla kommit för att försöka fotografera Islands största (och nästan enda) inhemska däggdjur, fjällräven.

Fjällräven (Vulpes lagopus) är ungefär hälften så stor som en rödräv (Vulpes vulpes). Den är liten och kompakt och har en tjock päls. På sommaren är den gråbrun och på vintern vit eller gråbrunaktig. I Skandinavien och i Kanada dominerar den vita vinterfärgen (ca 80%) men på Island är förhållandet omvänt och de flesta rävarna är brungrå eller blågrå på vintern. Den troligaste förklaringen är att bristen på snö utmed kusten, där rävarna gärna håller till för att leta föda, givit de med brungrå färg en fördel över de vita.

fullsizeoutput_1e0b.jpeg

Fjällräven är otroligt väl anpassad för kyla. Den kompakta formen och de korta benen gör att kroppen yta är liten i förhållande till volymen vilket gör det lättare att hålla värmen. Dessutom har den tjocka pälsen den bäst isolerande förmågan som uppmäts hos däggdjur. Och på vintern är till och med undersidan av tassarna täckta av päls. Sommar och höst äter fjällräven allt den kommer åt för att lagra på sig fett till vintern. Den gräver också ner mat här och där som den sen kan leta fram när vinterkylan slår till.

fullsizeoutput_2024.jpeg

I Skandinavien är lämmel fjällrävens huvudföda men på Island, som saknar de här små gnagarna, består kosten mest av sjöfågel, fisk och upphittade sälkadaver. Man brukar skilja på lämmelrävar och kusträvar. De är samma art men har lite olika livsstrategier.

Alla fjällrävar har revir och hos kusträvarna, som har en förhållandevis jämn tillgång på mat, är det mindre än hos lämmelrävarna. Det kan dessutom överlappa med andra fjällrävars. Fjällrävarna lever i par och föder upp sina ungar gemensamt, men under vintern, då det är svårare att hitta mat, skiljer de på sig för att sedan leta upp varandra igen när våren kommer. Valparna föds upp i en lya som kan ha många ingångar, minst ett tiotal. Riktigt stora lyor kan ha upp till 100 ingångar och kan ha använts i hundratals år!

fullsizeoutput_1e1b.jpeg

På isländska kallas fjällräven Melrakki. Mel kommer av mjöl och rakki av hund som i vårt racka aller byracka. I Hornstrandirs naturreservat, där rävarna länge varit fredade, är de annars väldigt skygga djuren förhållandevis lättillgängliga. Så det var hit vi sex förhoppningsfulla natur- och fotoentusiaster kom för att fotografera Melrakki i mars 2018.

Vi togs emot av islänningen Runar som lagar mat och fixar allt. Han har tillsammans med sin bror renoverat huset men bevarat fyrtio- och femtiotalsstämningen i både fast inredning och möblemang. Terry var vår engelske fotoguide och Megan hans dotter som är marinbiolog på Island hjälpte Runar med lite av varje.

IMG_4002.JPG

Vi hade en härlig vecka med många timmars spaning efter räv antingen från terassen framför huset eller ut genom fönstren från matrum och kammare och flera besök av en fem sex rävar. Under de ljusa timmarna njöt vi av den vidunderliga utsikten över fjärd och fjäll och när mörkret kröp in satt vi runt matbordet och åt isländsk husmanskost och hade det väldigt trevligt tillsammans.

4Qo8YnnCSn6XXgQyf2GjLg.jpg

När jag sedan lämnade Hornstrandir var jag glad att jag redan bokat en ny resa dit till nästa år.

fullsizeoutput_2025.jpeg

Cairngorms Nationalpark februari 2018 by Eva Tornqvist

Skotska högländerna, visst är det väl något romantsikt över bara namnet! Ljungtäckta hedar, tallar, ripor, hjortar, varma rutiga ylleplädar, whiskey som river i halsen och män i kilt!

Så för andra året i rad åkte jag dit en vecka för att fotografera djurliv i snö. Eller... så mycket snö såg jag nu inte förra året, men i år hade jag följt väderappen i mobilen och det såg lovande ut. Fast... vädret och dess prognosticering är ju inte att lita på, så några ekorrar i snö för nästa års julkort blev det inte. Och inga herrar i kilt.

Cairngorm Scotland

Sydost om Inverness och Loch Ness ligger nationalparken Cairngorm, skapad så sent som 2003. Den är med sina 4.520 kvadratkilometer Storbritanniens största nationalpark och består dels av en bergskedja med samma namn, dels av en gammal och med brittiska mått stor barrskog. Bergskedjan är egentligen en högplatå omgärdad av runda bergstoppar. Det är den högsta, kallaste och snörikaste platån på brittiska öarna och här ligger fem av Skottlands sex högsta berg. Högst är Ben Machdhui med 1309 meter. Det händer ofta att snön ligger kvar hela sommaren och det kan vara kallt! Öns köldrekord, -27 grader, har mätts upp flera gånger. Blåsigt är det också.    50 m/s är inte ovanligt på topparna och rekordet är 77 m/s som mättes upp i mars 1986.

fullsizeoutput_14ee.jpeg

Mitt i parken ligger Ballintean Mountain Lodge ägd av miljövårdaren och fotografen Peter Cairns och hans hustru Amanda Flanagan. Här bjuds man på whiskey och hembakade shortbreads och sover gott under skotskrutiga yllefiltar. Och fotograferar djur förstås, från (ganska) tidig morgon till (ganska) sen kväll. Inverness ligger på samma breddgrad som Göteborg, så dagarna är inte så långa i början av februari. Runt lodgen brer spillrorna av The Caledonian forest ut sig. Namnet kommer från romarnas namn på Skotland, Caledonia, som betyder skogstäckta höjder. Men skogen, som en gång täckte större delen av högländerna och var en forstättning på det stora barrskogsbältet som täcker norra Skandinavien och Ryssland, började avverkas redan under stenåldern. Stora hjordar av får och hjortar har sett till att den inte kommit tillbaka sedan den väl försvunnit. Idag försöker man dock på flera håll återskapa det mer ursprungliga landskapet (och djurlivet) genom att återplantera och föryngra skogen.

_DSC9944.jpg

 "The big five" den här fotoveckan skulle utgöras av ekorre, tofsmes, kronhjort, mountain hare (skogshare) och snöripa. I nationalparken finns också kungsörn, orre, tjäder och mård. De är dock lite svårare att hitta, men jag såg faktiskt mitt livs första orre.

Först ut var ekorre. Gulliga och charmiga, men ack så kvicka. För att fotografera dem sitter man i ett gömme, ett litet skjul med öppningar för kameraobjektiv, och väntar och väntar och väntar. Och så vips är de där, en, två, tre... och på flera ställen samtidigt och upp för stammen och ner igen och runt och... under och... ja, som ekorrar är mest. Och rätt som det är stannar de och sitter en lång stund och mumsar på en nöt, borstar upp svansen, vickar på nosen och rättar till morrhåren och så... är de bort igen.

Scotland blog 2.jpg

Vi är ju vana att se ekorrar både i skogen och i trädgården men i Storbritannien finns den för oss vanliga röda ekorren bara på ett fåtal platser. Av de 160.000 ekorrar som beräknas finnas på ön finns ca 120.000 i Skottland. (Jag har inte hittat någon siffra för Sverige, men ekorren är vanlig i hela landet utom i fjällbjörkskogen). Den största anledingen till att den röda ekorren minskat i antal i Storbritannien är att den trängts undan av den nordamerikanska grå ekorren som började introduceras på 1870-talet. (Idag beräknar man att det finns 2.5 miljoner grå ekorrar i UK). Den större grå ekorren är tuffare, har lättare att skaffa mat och får fler ungar. Dessutom bär den på ett virus som den röda ekorren inte har någon immunitet mot.

Scotland blog squirrel 2

Kanske det mest spännande under veckan var att fotografera hare. Liksom hos oss finns det i Storbritannien två sorters harar. Skogshare som blir vit på vintern och fälthare som inte blir det. Som man ju kan gissa av namnet lever skogsharen hos oss mest i skogen, men inte så i Skottland. Där håller den till på hedar och steniga bergssidor. Så kallas den också mountain hare där.

Scotland blog 10.jpg

Harar är mest aktiva på natten och dessutom rätt skygga, men det finns sluttningar i the Upper Findhorn Valley, i utkanten av Cairngorm, där de har blivit lite mer vana vid människor och dit många kommer för att fotografera dem och helst i snö förstås.

Scotland blog 13.jpg

Så efter en och en halv mil i bil på en mycket smal väg, med nysnö (ok lite nysnö) begav sig vår lilla tropp iväg med kameror och smörgåsar i ryggsäckarna ledda av vår guide, fotograf James Shooter. Visserligen bar det uppför mest hela tiden, men det var inte alltför ansträngande då man ju skulle stanna och spana efter harar i ett. James har ögon som en hök och dessutom en bra kikare, och det behövdes verkligen. De är inte lätta att se, gråvita harar i gråvit snö bland gråvita stenar och gråsvart ljung och långt, långt borta. Där ligger de och trycker tills man kommer lite närmre, då skuttar de snabbt iväg. Men några låg faktiskt kvar. Och vi smög tätt ihop och vi kröp på knä i snön och vi lade oss ner och ålade fram försiktigt, försiktigt och hade inte en tanke på att bli vare sig våta eller kalla. Och de var spännande och de var så söta och mest sov de, men ibland gick de upp och sträckte lite på sig och kliade sig och tvättade sig och så sov de lite igen och så vips var de borta.

Scotland blog 9.jpg

Och vi åt våra smörgåsar och njöt av den vackra utsikten och kände oss så priviligierade att ha fått tillbringa dagen i hararnas sällskap.

Något mer ansträngande var det att försöka fotografera snöripa. Dels var vi högre upp och dels var det längre att gå och dessutom var det rejäl motvind på uppvägen och mycket snö att pulsa i. Men utsikten var vidundrlig, ut över snötäckta bergskammar med Loch Eanaich i fonden.

Tyvärr såg vi bara en snöripa. Så en bra anledning att komma tillbaka till Cairngorm ett annat år.

fullsizeoutput_14dc.jpeg

Vi fotograferade ekorre i gömme hos Neil McIntyre och Peter Cairn, kronhjort i Laggan och på      Alvie Estate. Hararna fanns i Finnhorn Valley och riporna på Cairngorm Mountain. Tofsmesar och andra småfåglar fotograferade vi i gömme hos Peter Cairn.

Equus Utställning by Eva Tornqvist

Nu börjar det äntligen närma sig. Den 19e till 23e februari visas min fotoutställning Equus på Bukowskis i Stockholm. 

I en samling svartvita porträtt har jag försökt fånga skönheten och karaktären hos Frieserhingsten Tsjalle. 

Frieserhästen är en ras från norra Nederländerna som idag används som kör- och ridhäst. Det är en ganska stor häst som alltid är svart. De här hästarna har mycket man och tjock svans och speciellt på hingstarna låter man manen växa sig väldigt lång.

När jag träffade Tsjalle i Holland 2016 och 2017 fängslades jag av hans uttrycksfulla och vackert mejslade huvud, hans enorma hårsvall och hans livfulla rörelser.

Jag vill i mina bilder visa på spännigen mellan huvudets klassiska skönhet och manens vilda ostyrighet, på kombinationen av sensuell mjukhet i rörelserna och tuffhet i attityden. Jag har också velat skildra den grafiska renheten i hästens huvud mot den ljusa himlen.  

Vernisage måndagen den 19e februari kl 17-19 

Öppet tisdag-fredag kl 9-17

_DSC8770-Edit-Edit-3-Edit.jpg